TILL VÅR BENJAMIN

Benjamin. Första gången jag såg dig var den 11 april, på min födelsedag. Klockan närmade sig midnatt och plötsligt var du där, med ditt vackra men sårade, ensamma och näpna ansikte. Det var bara en bild men det var som om att du var precis framför mig.

Mitt hjärta tog ett skutt när jag mötte din förkrossade blick och tårarna bara rann. När jag läste om dig fortsatte tårarna att rinna och mitt hjärta värkte. Du hade bara ett par timmar kvar att leva, för du fanns på en plats där du skulle få ditt liv avslutat om ingen kom och hämtade dig. Människor ropade efter hjälp åt dig för att du skulle få leva men tiden höll på att rinna ut. Jag ringde numret som stod trots att det var mitt i natten, grät mig till sömns efter att inte ha fått något svar och sov oroligt med tårar som torkat in över mina kinder.

Morgonen efter kändes grå. Jag satt och målade när en av dina hjältar ringde. Jag svarade med färg och glitter över händerna. Det var inte för sent - du levde fortfarande, men det vad bråttom. Allt som krävdes var att uppge våra namn - att vi var din nya familj och snart skulle hämta dig, så skulle du få en dag till på dig. Vi fick veta att du fanns långt bort, i Skåne. Vi köpte leksaker, en säng, god mat och förberedde fint för dig här hemma - morgonen efter satte vi oss i bilen och åkte. Sju timmar senare, alldeles i sista stund, hann vi fram. Vi packade varsamt in dig i bilen. Det var många timmar tillbaka men lättnaden var som balsam för själen. Vi hann. Vi hämtade hem dig.

För exakt så kändes det. Från första stund jag såg ditt ansikte, din sårbara och totalt utlämnade blick, visste jag att du tillhörde oss och vår familj. Du var en av oss redan då. Jag älskade dig redan då.

Överskriften ovanför bilden av dig var ”Näpne Benjamin”. Jag glömmer det aldrig och för mig kommer du alltid att vara näpne Benjamin. Vår näpne Benjamin. Vi vet ingenting annat om dig, mer än att du inte förtjänat något du varit med om tidigare. Att något fruktansvärt hänt dig och att det ärrat dig såpass mycket att du varit på botten utan trygghet och livslust. Vi vet inte hur gammal du är, vart du varit innan eller om du någonsin fått leka, blivit klappad eller känt äkta kärlek från någon som skulle göra allt för dig. Men. Vi vet så mycket annat; som att du är här hos oss nu, att vi kommer att älska dig för alltid och att din födelsedag är den 13 april, två dagar efter din mamma. För det var då vi hämtade hem dig.

Den första bilden jag såg på dig.
Hemma.♥♥  Den första bilden är tagen för en månad sedan ungefär, och den andra häromdagen. ♥♥♥♥ Att få se honom utvecklas och läka (han hade mycket sår och skador i ansiktet, bland annat </3) är det finaste jag vet.

Alla berättar att du haft sådan tur som fått komma till oss. Ändå kan jag inte hjälpa att känna precis tvärtom; att det är vi som haft turen att få just dig. Jag vet inte vad vi gjort för att förtjäna dig. ♥